"StorCastorama!"

Hela 34 personer valde att under lördagen pröva sina (och redskapens?!) vingar vid IF Götas årligen återkommande "StorCastorama!" Ledare, aktiva, personal före detta aktiva och en smurf fanns på startlistan. Lägg därtill 20- talet nyfikna "påhejare" och ni förstår att vi som besökte Massas Äng under lördagen hade mycket trevligt! Det bjöds förutom uppehållsväder och möjlighet till kastande också förtäring i form av hamburgare, kanelbullar (kanelbullens dag till ära), läskedryck och kaffe.

Högst poäng på herrsidan fick, numera 41- årige svenske rekordhållaren i spjut, Patrik Bodén. Med 13.51 i kula och 61.80 i spjut nådde Patrik 2832 poäng. Sofia Larsson var bäst bland tjejerna och skrapade ihop 3023 poäng med bland annat 48 meter i diskus och över 40 meter i slägga.

Äldste man till start var allmänt föreningsengagerade Hans Askmar. Nedan kan ni läsa hans redogörelse från lördagen. Såhär säger han själv om texten:

"-Självklart är den att betrakta mer som en historiebeskrivning av verkligheten än som ett kåseri över egna och andras misslyckanden."

Rapport från Castorama å Massas äng, Lördag 4/10 -08.

Det är aldrig för sent att prova något nytt sägs det.

Jag kan nu bekräfta att så faktiskt är fallet. Att som snart 49-åring begå sin tävlingsdebut i friidrott och dessutom i grenar som kräver ett under av teknik, kordination och styrka, var inget annat än en fullträff.

Iklädd en trendriktig outfit bestående av långkalsonger, oelastisk tätt åtsittande träningsoverallsbyxa och lila göta-linne storlek medium, fullkomligt krossade jag allt tänkbart motstånd med enbart min ankomst. Jag vill poängtera att det fanns ett osedvanligt stort antal välmeriterade motståndare förmodligen ditlockade av min blotta närvaro. Före detta världsrekordhållare och svenska mästare avlöste varandra i en lång rad. Dock var detta inget som oroade mig nämnvärt inför vad som komma skulle.

Med ett självförtroende på topp kastade jag mig över hamburgare, cola, kaffe o kanelbullar i ett försök att akutdopa mig till de nivåer som mina medtävlare hade kommit upp till. Tävlingsledningen hade, vis av erfarenhet från paralympics för blinda, skaffat mig en ledsagare i form av Johan Engberg, erkänt styrkefenomen av de flesta förståsigpåare i branschen. Inte minst han själv uttrumpetade stolt de oerhörda resultat som han enligt egen utsago hade uppnått för kort tid sedan. Det var alltså en i toppform varande personlig coach som skulle leda mig tryggt igenom de blindskär som kunde finnas längs vägen till evig ära och berömmelse.

Stärkt till kropp tog jag mig med gott mod an kulan Då talar jag inte om den som sitter mellan bröstkorgen och midjan, utan om kastredskapet. Min blygsamhet förbjöd mig att på ett så tidigt stadium, överglänsa de övriga, så jag la mig på en klädsam nivå för att stärka de andras självförtroende.

När vi sedan skulle ta oss an spjutet så sa min coach att han hade personliga problem med detta redskap och att han hade legat sömnlös inför den nesa som skulle drabba honom. Rörd av hans tårfyllda ögon kunde jag inte annat än simulera att en gammal skada hämmade mig från att prestera på topp. Jag kan ännu le åt minnet av den pärlemorsskimrande triumfatoriska blick hr Engberg hade i ögonen, när jag lät honom "utklassa" mig. Allt för att se det lyckliga leendet än en gång spela på hans läppar. För att inte låta min coach ana att det låg någon hund begraven och att jag hade underpresterat med avsikt, tog jag mig upprepat mot min högra axel och ruskade lite på huvudet. Lätt bedrövad såg jag dock i hans uppsyn ett sardoniskt, osportsligt grin av illa dold triumf. Där fanns inget medlidande över huvud taget. Ur led är inte bara axeln utan även tiden tänkte jag och höll mig för god för att kommentera detta nesliga beteende.

När vi hade lämnat den lite fjolliga grenen, kasta pinne utan hund, så var det dags för kraftproven. Stadd vid gott mod efter en liten burgare till, klev jag in i ringen, viss om att detta var nåt för män. Döm om min förvåning när jag upptäckte att en diskus var slående likt två ihopsatta djupa tallrikar till både tjocklek och omfång. Här hade mina medtävlare med mer hemmafruliknande bakgrund en orimligt stor fördel. Min bristande erfarenhet från praktiskt hushållsarbete gjorde det hart när omöjligt att prestera upp till min tänkta nivå. Så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att det är att betrakta som en merit, att inte vara bra i diskus.

Dags för "le grande finale"!

Som gammal bonde så var ju slägga det på förhand mest givna redskap, med vilket jag skulle slå världen med häpnad. Jag låg efter de inledande omgångarna avsiktligt på ett lagomt avstånd till täten och bidade min tid. Jag ville inte dras med i det mördande tempo som haren Sjöberg hade satt upp avseende rotationshastighet utan sparade krafter och avvaktade med att sätta in den slutgiltiga stöten. Det som sedan hände är en rättsskandal utan like. Ett justitiemord som kommer att ha svärtat ner idrotten för lång tid framöver. I visshet om att jag hade gjort ett perfekt taktiskt upplägg och bara väntade på att explodera i en kaskad av kraft och dynamik med ett dräpande sista kast slås hela min värld i spillror.

Tabellgurun och tillika regeltolkare "ad hoc" A. Anders Borgström varslade faran för att en medelålders debutant skulle komma in och krossa det idrottsliga etablissemanget och för alltid omöjliggöra, att det självpåtagna epitetet av en toppklubb med toppatleter och topptränare, skulle fortleva. Ett drygt sekel av dansande med stora elefanter i idrottens finrum skulle reduceras till en futtighet om jag (denna fulländade naturbegåvning) tilläts förnedra idrottsvärlden och för alltid skriva in sig i rekordböckerna.

Med en snabbhet som Coach Engberg inte varit i närheten av ens med bil, flög A. Anders Borgström upp och i full panik skrek att mitt smånätta uppmjukningskast var, i Castoramasammanhang, att betrakta som ett tävlingskast och förkunnade därmed tävlingen som avslutad.

Berövad min plats i solen, höll jag god min och såg ändå denna personliga missräkning som en ringa eftergift för att låta föreningens verksamhet fortsätta i oförminskad omfattning utan att bli utsatt för omvärldens spott och spe. Jag hade än en gång fått bevisat för mitt inre, den näst intill omätliga grundkapacitet jag besitter, oavsett vilken kvalificerad utmaning jag än står inför.

Efter att föredömligt värmt ner med en kopp kaffe och en hamburgare till, så bjöd jag farväl till de lyckligt ovetande medtävlarna och tackade för en god match. Eller som den gode baronen sade; Det viktigaste är ju ändå att delta så att någon annan ska få vinna.

Med vänliga idrottshälsningar

//Hans Askmar (som gav sig in i leken och fick stå sitt kast).

Resultat från lördagen finns i resultatbörsen eller på friidrott.se Där finner ni också bild och liten text från Massas Äng! Nedan kommer ett bildspel signerat Anders Borgström.

//Johan Engberg